jumo "idag, igår, imorgon"

Jag träffade en man, han var trött och nedslagen, hans ögon var rödkantade och blicken var full med sorg och hopplöshet. Jag pratade med han och sökte efter ett ljus i hans blick men inget fanns där... Jag frågade  -vad har hänt?
Han svarade - Jag har en familj, jag brukar kalla dem för min solar, alla mina solar värmer upp mig på samma sätt men ändå på olika sätt! Men om en försvinner så blir det obalans.
Jaha tänkte jag... Jag förstod nog inte riktigt vad han menade, jag måste få veta mer, så jag fortsatte fråga.
- Vad menar du?
- Jo såhär är det, en av mina solar har slutat värma, eller strålarna finns där men de kommer inte fram. Det är hemskt , tänk dig att du går ut på sommaren, du hör fåglarna och du ser den blå himlen. Du vet att snart kommer solen fram så att du kan värma dig och njuta av den, men när solen väl kommer fram så blir det istället kallt!
- Tänk dig att du ser solen men du känner den inte, hur du än beter dig, vad du än gör så är solens strålar kalla! Ju mer du kämpar för att få känna strålarna desto längre bort hamnar dom...En av mina små solar försvinner längre bort dag för dag sade han med en tår i blicken..... Vad jag än gör så blir det bara värre..

Jag tänkte en bra stund på det han sa, värmen vi får från våra barn är en värme som är starkare och varmare än den vi får från solen, om solen dör söker vi oss till våra nära och kära för att få och ge värme, men om våra nära försvinner kan knappast solen ta deras plats.
Mannens tillvaro hade fått besök av kyla, den kylan kom från en sol som han aldrig hade förväntat sig skulle bli kall. Det hade tagit så hårt på honom så han nu nästan slutat känna strålarna från de andra solarna! Hans jakt på den lilla betydelsefulla solen hade gjort honom blind, hur ska jag få honom att gå vidare tänkte jag?
Jag sa till honom, - Du har andra solar omkring dig, värm dig i deras strålar, gör inte mot dom som den lilla solen gör mot dig, glöm inte att de andra behöver dina strålar.. Jag kan förstå eller rättare sagt anta att det måste vara fruktansvärt att befinna sig i den kyla du beskriver men du måste gå vidare, om den lilla solen inte värmer dig just nu så kanske du ska låta den vara?
Mannen tittade på mig nu med en lite frågande blick dock fortfarande utan ljus, han ställde sig upp och vände mig ryggen och började sakta gå iväg, inte ett ljud hördes och sen försvann han bakom hörnet...

Jag tänkte, Ibland är det nog så att det som gör mest ont och det som är mest självklart är det svåraste att ta till sig, han visste nog att jag hade rätt i det jag sa, men hans värld var inte densamma nu som innan. Hans värld hade förändrats, nu fattades det en viktig sol. Vi kan förklara ihjäl oss och vara rationella och kloka men vi kanske glömmer det viktigaste? Mannens sorg finns där, han kanske inte vill ha en förklaring på varför, han kanske behövde en som förstod, värmde och lyssnade.......

// J