jumo "idag, igår, imorgon"

Vaknar man upp ur sin dvalaliknande sömn, ögonlocken är fastklistrade i varandra, man är torr i munnen och man kan ana en ljusstrimma som söker sig igenom persiennerna i sovrummet. Man är ett ord som är lätt att ta till, då kan man hålla allt ifrån sig och lägga det utanpå, bekvämt men fegt.

När jag vaknar upp på morgonen så känner jag ganska ofta -inte igen, jag orkar inte.  Den här känslan som finns inne i mig och som alltid påminner mig om att jag inte är ok, den känslan är outhärdlig, den säger till mig att vad jag än gör och hur jag än beter mig så är jag alltid den personen jag försöker springa ifrån ändå, det finns ingen säker flyktväg.

Det är lätt att tro att jag är en ständigt deprimerad person, visst kan det vara så, eller inte. Det finns orsaker till att jag mår som jag gör emellanåt, det finns orsaker till att jag skriver om det ofta! När jag sätter mig ner och skriver om det så hamnar det på på ett vitt ark och det ger mig en viss sinnesfrid, jag blir av med en del av ballasten som tynger min ryggsäck.

Jag känner mig ratad, oälskad och betydelselös, jag vet att det finns människor omkring mig som jag betyder mycket för, jag vet att jag är behövd, livet skulle kunna vara så enkelt men det enkla tilltalar inte mig. När jag växte upp fick jag ofta höra att jag inte duger, jag hörde min mormor säga att hon inte tycker om för att jag är så lik min far, hon behandlade mig som en pestsmittad kloakråtta och jag var hennes barnbarn. Jag hörde och såg/kände saker som man inte ska behöva känna och se när man är liten.

Visst kan man säga att man ska lägga allt gammalt bakom sig och gå vidare, men det är bara ord, det är bara något man säger för att kunna göra livet och dess mönster enklare. Jag vet också att om jag bara släppte det förflutna och trampade framåt så skulle allt bli bättre, men det är inte så lätt på grund av att det förflutna har skapat mig och min personlighet.

Det finns en röd tråd som följt mig sedan jag var liten den är rödare än den rödaste stuga du kan tänka dig, eller den rödaste växten du kan se och det är att få höra eller känna orden -du är inte bra nog, du duger inte,. Det jag menar är att dessa ord och beteenden kommer från de som betyder allra mest för mig, därför blir det också så förbannat tufft att försöka le och njuta av livet. Jag kommer aldrig att förstå vissa saker, kanske jag får en förklaring den dagen jag tar steget till världen ingen återvänt från, kanske någon klappar mig på huvudet, kramar om mig och säger - Fasen vad du kämpat bra...Det skulle vara skönt, jag behöver få veta att allt detta är värt något!

Frid mer er ute i landet, njut av våren...... // J