Ensamheten....
När är man ensam och när blir man ensam? När uppstår situationen som får oss att känna oss ensamma?
Ibland kan det vara så att även om det finns människor omkring mig så känner jag mig ensam, helst om det är människor som betyder något för mig. Det är ungefär som att det krävs mer då och det klarar inte mitt inre av.
Kan det vara så att förväntningen jag har på mig själv när mina nära o kära är i närheten ger mig känslan av ensamhet? Jag vill så gärna att jag ska känna delaktighet, jag vill så gärna slippa känna mig ensam och det är just därför jag gör det. Det finns nog ingen förklaring som är god nog, ensamheten finns där hur jag än beter mig, den kommer alltid att finnas där...
Om det finns något som lyser som en skarp röd tråd genom mitt liv så är det ensamheten, jag har alltid haft vänner, jag har alltid haft bekanta, men när det kommer till den djupare delen där vi människor möts så är det ensamt hos mig. Det känns så kallt ibland och tomt och meningslöst....
Nu blev det mörkt igen, vad fort det sker ibland.... Varför stressa, det är ju bara livet och inget annat...
Ibland kan jag bli så arg när jag tänker på hur det kommer sig att jag hamnat där jag är, jag har lovat mig själv att inte fastna i det förflutna, ofta går det bra, väldigt ofta men ibland känner jag sånt jävla hat rent ut sagt för det som varit!!
Det har inte varit lätt, det har aldrig varit lätt.... Blir det någonsin lätt?
Fan säger jag.....// J
Ibland kan det vara så att även om det finns människor omkring mig så känner jag mig ensam, helst om det är människor som betyder något för mig. Det är ungefär som att det krävs mer då och det klarar inte mitt inre av.
Kan det vara så att förväntningen jag har på mig själv när mina nära o kära är i närheten ger mig känslan av ensamhet? Jag vill så gärna att jag ska känna delaktighet, jag vill så gärna slippa känna mig ensam och det är just därför jag gör det. Det finns nog ingen förklaring som är god nog, ensamheten finns där hur jag än beter mig, den kommer alltid att finnas där...
Om det finns något som lyser som en skarp röd tråd genom mitt liv så är det ensamheten, jag har alltid haft vänner, jag har alltid haft bekanta, men när det kommer till den djupare delen där vi människor möts så är det ensamt hos mig. Det känns så kallt ibland och tomt och meningslöst....
Nu blev det mörkt igen, vad fort det sker ibland.... Varför stressa, det är ju bara livet och inget annat...
Ibland kan jag bli så arg när jag tänker på hur det kommer sig att jag hamnat där jag är, jag har lovat mig själv att inte fastna i det förflutna, ofta går det bra, väldigt ofta men ibland känner jag sånt jävla hat rent ut sagt för det som varit!!
Det har inte varit lätt, det har aldrig varit lätt.... Blir det någonsin lätt?
Fan säger jag.....// J
Kommentarer
Postat av: Håkan Bergman
Jumo, jag har hellre haft det lätt. Men jag har en naiv föreställning att det formar oss till något bra.
Tack för din kommentar på min blogg. Det är bara synd att det tar så mycket energi och glädje från livet, att skriva om eländet.
Postat av: Jumo
Håkan: Frågan är bara när det som är bra är färdigformat och redo att användas....// J
Trackback
