jumo "idag, igår, imorgon"

Som vän eller fiende?
Min son sa till mig häromdagen att han börjat tänka mer på att jag och hans mor kommer att dö ifrån honom en dag. Han är 16 år gammal och känner att döden är obekväm, han frågade mig om hur det kändes att inte få leva och se när han och hans syskon växer upp. -Det måste kännas hemskt, sa han.
Det känns hemskt, jag lovar att det känns hemskt tänkte jag för mig själv. I samma andetag tänkte jag på att ´min mamma är gammal, mina vänners föräldrar är gamla. Folk dör och vi ska försöka normalisera döden, vi ska försöka acceptera att döden finns. Varför ska något som känns så hemskt  normaliseras? När jag tänker på att andra dör i min närhet så känns det hemskt, så jag förstår vad sonen menar. Vad händer när vi dör då? Jag brukar tänka på det när jag ser gamla filmer eller foton på människor som varit döda i exempelvis 50 år eller mer, var finns de nu? Vi får en kort stund på spelplanen och sen försvinner vi, allt vi skapat och gjort städas liksom undan. Allt jag gjort under min livstid betyder något för någon men bara en kort stund. Jag måste få säga att jag funderat mycket kring det här sedan jag passerade 40 strecket. Jag har sett döden på nära håll och vet att jag måste försöka försonas med tanken att döden finns. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför jag gör allt och för vem... Kanske är det för mina barn och för att jag vill att de ska få det bra.. Om jag är en bra människa så är det bra att jag lever, hur är det då om jag är en dålig människa? Jag har svårt att uppfylla mitt inre med ro, jag har svårt att sätta mig ner och njuta av livet. Frågan om vad livet går ut på blir ganska väsentlig då för det går så fruktansvärt fort....
Vilka frågor..? Jag gör som jag brukar när jag skriver om döden, jag använder mitt favoritcitat av Shakespeare..

Vem skulle dra bördorna och stöna och svettas under livets ok, om vi inte fruktade för något efter döden, det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt? Shakespeare Hamlet

Ha det gott// J