jumo "idag, igår, imorgon"

Så då sågs vi igen mannen med solarna och jag. Senast vi sågs var han trött och ledsen, han var frusen för en av hans solar som han kallade dem började försvinna ifrån honom, vad han än gjorde så försvann solen längre och längre bort. Den solen var speciell, den var minst men den värmde mest och den spred en glädje som för den var unik...

Mannen hade nu ändrat ansiktsuttryck, det fanns nu djupare fåror i ansiktet och hans blå ögon hade ändrat färg till en gråare nyans. Jag närmade mig honom försiktigt, han tittade på mig med en sorg i ögonen som jag inte sett tidigare. Han mumlade bara -solen slocknade, solen slocknade, jag såg en tår trilla ner för mannens kind.

Den lilla solen mannen så desperat hade jagat och försökt hålla i hade nu försvunnit helt, hur han än hade kämpat så spelade det ingen roll någon hade ställt mannen i sin skugga så den lilla solen inte kunde se honom, tiden gick och bilden av mannen bleknade, den lilla solen mindes inte längre så hon gled iväg. Mannen var nu förtvivlad, vad fanns kvar att göra?

Livet tar oväntade vägar ibland, hur vi än förbereder oss så kan vi inte förutse det som komma skall. När vi lever med glädje och kärlek så vänder det helt plötsligt och det du allra minst hade väntat dig händer.. Att en sol slocknar och försvinner är fruktansvärt, det lämnar spår i själen som aldrig går att läka... Mannen söker nu en mening med det som finns kvar, han försöker leva vidare med sina andra solar..

Det som hänt har förändrat honom, han blir en annan man som är lite tystare, lite gråare mer avvaktande men framför allt så har den spontana glädjen som fanns i hans ögon bleknat.. Livet har härdat honom ytterligare ett steg, kanske det får räcka nu...

// J