jumo "idag, igår, imorgon"

Jag kommer ihåg när min son var liten, så fort solen tittade fram så skulle shortsen på, det gick inte att få honom att förstå att det faktiskt fortfarande är kallt ute. Trots detta faktum så kunde han gå ut i shorts ändå, våren var ju här! :)

Jag tror att vi alla kan känna igen den känslan. 

Nu på min promenad mötte jag grabbgänget , 4 tonårsgrabbar som lät som ostämda fioler när de pratade, de hade solglasögon på sig (våren är här), solglasögonen var säkert köpta på H & M, det ska säkert vara så i år eller solglasögonen ska se ut ungefär som glasögonen som sitter på en maffiaboss i Gudfadern. Roligt såg det ut, det var nog inte meningen att de skulle se roliga ut. Rakvatten hade grabbarna hällt över sig i mängder :)  Härligt att få ta del av något på avstånd som för mig var självklart en gång i tiden, ungdomstiden då man ville att alla skulle tro att man visste allt medan man i själva verket inte kunde skilja på en roll on och myggolja!

Strax efter kom 2 tjejer pratandes högljutt om vilket otroligt fint skärp de sett på stan, jag kunde inte låta bli att titta på dem och le, jag fick en blick tillbaka som sa ungefär - Vad glor du på gubbe?!  Hehehe.. Jag fullkomligt älskar att titta på människor, jag älskar att se ungdomar som med vingliga steg söker en identitet, de är så tuffa när de är med andra bara för att visa sin osäkerhet och bräcklighet när de blir själva. Vi måste ta hand om dem, vi måste ta bort alla vuxna människor som vill dem ont.

När jag började närma mig hemmet så mötte jag en herre som lever ensam i vad man skulle kunna kalla för ett halvvägshus! Han har en lättare utvecklingsstörning och är otroligt positiv och glad jämt, han skriker TJA på långt håll när man kommer och går. Han är likadan mot alla, jag ser hur människor tycker att det är jobbigt när han kommer fram, ändå vill han bara vara social och få en stunds uppmärksamhet. Det är märkligt hur vissa reagerar när en utvecklingsstörd person närmar sig. Den här mannens stora uppgift i livet har blivit att gå ut på långpromenad med en kamrat från hans "gruppboende", saken är den att kamraten är helt blind så han håller honom hårt i handen och leder honom runt staden i en timme om dagen ungefär. Vad säger man om det? Här finns en empati och en omtanke som många inte ens kommer i närheten av.

Nu har jag fått skriva av mig lite av mina funderingar igen, det jag egentligen vill säga är att dessa små händelser på morgonen fick mig att le, känna värme, glädje och kärlek. Jag behövde inte köpa något utan det räckte med en promenad och ett öppet sinne. Nu måste jag plugga igen..

Ha en trevlig onsdag... // J