jumo "idag, igår, imorgon"

Jag sitter med en kopp kaffe och skriver blogg, frun tog en promenad till arbetet hon skulle jobba extra idag på lördagen, själv sitter jag och laddar för ett träningspass och sen formatering av datorn. Jag älskar den här stilla stunden, den här stunden man har för sig själv när allt är tyst när inget stör. Bästa stunden till eftertanke, här kan man komma sig själv nära. Här kan man skilja sorg från ilska, glädje från hoppfullhet och behov från habegär.

Jag sitter ner och funderar över hur saker kunde bli som de blev vilket jag gör ofta. När jag separerade från mitt X lämnade jag det mesta där i möbelväg. Jag tog sådant som hon kunde avvara eller hon behöll allt som hon ärvt från sina nära och allt fanns det en historia bakom som var värd att nötas igenom tusentals gånger. Jag fick ihop en lägenhet med möbler och allt som behövdes trots allt. Min förlust var att jag inte stred för min egen skull och för vad jag tyckte var fint eller viktigt, jag har ofta gjort så, låtit andra bestämma vad som är viktigt för dem och sen har jag tagit resterna.

Förlusten gick obemärkt förbi för mig, det vara trots allt bara möbler. Det som inte gått obemärkt förbi mig är förlusten av mina barn, här finns det en skillnad som är så stor oss emellan. Inte en sekund hade jag kunnat räkna med att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Det är en sorg jag lever med varje dag och den sorgen kommer aldrig att försvinna. Här var det lite samma sak, barnen var hennes och det har varit så tydligt hela vägen. Min äldsta son har sagt till mig att han tycker mycket mer om sin mamma än mig, han kan vara riktigt föraktfull emellanåt. Min dotter vet ni redan historien om. Min mellanson bor här nästan jämt, men vet ni vad som är tragiskt? Jag söker inte underhåll för honom!  Av den enkla anledningen att om jag gör det så får jag det så mycket värre igen, barnen kommer återigen att få höra vilken jävla idiot jag är!!

Så ser livet ut, inget är påhittat eller tillagt... Mitt stora stöd har hela tiden varit min kära fru och min syster, de vet hur allt ser ut, de har sett allt på nära håll. Om jag inte haft dem så vet jag faktiskt inte om jag orkat kämpa så mycket som jag  gjort och gör.

En sak vet jag att jag måste göra och det är att söka underhåll för min son nu. Det känns inte helt rätt att min fru ska arbeta extra för att vi ska få det bättre nu medan jag studerar, det blir lite  grann som att hon betalar även mitt X!! Det blir fel, jag skulle bli knäpp om jag blev tvungen att jobba extra och fruns X slapp betala underhåll för en son som bor här!

Jag har åsidosatt så mycket som är viktigt för  mig för att inte hamna i underläge men det har bara varit en illusion för jag befinner mig redan där, det jag måste försöka hitta är vägen upp ur underläget, vägen upp till det vi alla är värda. Jag vill egentligen bara vara den jag är, inte lägga till eller ta bort. Jag vill som alla andra bara bli älskad för den jag är....

Nu är det träning....... // J