jumo "idag, igår, imorgon"

Funderar över vad livet har med sig eller inte med sig, hur kommer det sig att man vet exakt vad man inte fått i livet medan man inte ser det man faktiskt har fått? När man passerat 30 så börjar man närma sig en sorts ålder där man börjar fundera över att man faktiskt måste hinna med en massa före 40, när man sen fyller 40 så inser man att man inte hann med ett förbannade dugg av det man hade bestämt.

Livet rullade på som aldrig förr och man hade fullt upp med barnen, arbete och samtidigt sökte man en plats någonstans i tillvaron som bara tillhörde mig, en plats där jag kunde sitta ner och lyssna på mina tankar, de tankar som är så viktiga att lyssna på och som man absolut inte får glömma eller åsidosätta. Jag är en plats som är till för alla andra förutom mig själv.

Jag har nu kommit till den punkten där jag kan se igenom alla livslögner, det blir inte bättre som alla säger, man orkar bara inte streta emot lika hårt längre.. Solen värmer lika mycket varje dag oavsett, det är bara du som måste lära dig att se och känna solen.. Att dina barn flyttar och lämnar dig ensam är bara naturligt, det är inte synd om dig.

Livet trampar på i samma takt som innan, kanske det går lite fortare ibland och kanske det tar vägar ibland som var oväntade, men när kvällen kommer och solen har gått ner så sitter man där igen och tänker, -Vad hände? Hur kunde det gå så fort? Jag som inte....

Den stora lögnen i livet är egentligen livet själv, man söker med ljus och lykta efter lösningen på vad livet går ut på, man söker så hårt och förtvivlat att man glömmer bort att tiden som passerar  faktiskt är livet, det finns inget liv att söka efter, man måste stanna och ta hand om den tillvaro som finns, man måste se till att Jag är en plats som är till för mig och ingen annan...

Även mörkret har sitt ljus.... // J


Ha det gott!!