jumo "idag, igår, imorgon"

Ni vet hur det känns när man bestämmer sig för att aldrig passera en gräns, när man bestämmer sig för att något är så galet så att det inte går längre..

Känner ni igen känslan när man helt plötsligt upptäcker att gränsen som man aldrig skulle passera har man passerat med mil, man har sprungit över den med öppna ögon utan att se det.. Min dotter var här idag, jag hämtade henne klockan 11 och hon blev återigen hämtad av sin mor klockan 19..

Jag har träffat henne ca 8 timmar på två veckor, när hennes mor åker bort i två dagar så vill hon inte vara här, hon sover hellre hos en kompis, vi ska åka utomlands en vecka och hon ville knappt åka med, hon har inte sovit här på över ett år.
Här kommer gränsen in som jag reagerar på..

Någonstans på vägen när det ständigt strular så kände jag att ändå är ok, det är ok att vi aldrig ses osv.. Omgivningen säger till mig att gå vidare, släpp det där nu är några av kommentarerna jag får höra. Jag vet att det är av omtanke då jag ibland håller på att gå under av sorg.... Men det är fel!! Allt det här är fel!!

Det värsta är tystnaden, människor omkring som ser vad som händer, vänner, släkt, myndigheter, minst sagt alla! Jag önskar att alla bara kunde hjälpas åt, ställa sig upp samtidigt och säga ifrån. Jag kan inte låta bli att jämföra med om det varit tvärtom, det hade aldrig fått ske......ALDRIG!!!

Hos människor som inte vet bättre är jag nog redan en pappa som struntar i dottern, jag är en "sån" pappa, för pappor är sådana.. Att min dotter sedan far illa det är också mitt fel..... Vet ni vad som är det värsta?? Jo jag är en bra pappa... Men jag får aldrig visa det.....

Det finns fan inga gränser......// J