jumo "idag, igår, imorgon"

Nu sitter jag igen vid datorn, det är lördag och klockan är ca 18.30. Min gitarrkurs i torsdags var kanon, jag kände det när jag kom hem. Jag sa till frun att varför slutar man göra saker för sig själv när man blir vuxen? När barnen blir rastlösa och uttråkade så gör man allt för att de ska hitta något men själv sätter man sig i soffan och gnäller, ungefär som att man ger upp..

Jag kände oro innan jag gick iväg, egentligen ville jag att någon skulle följa med mig dit, som en femåring ungefär.. Det är något som är typiskt för mig, att bli ängslig och orolig, osäker.. Om jag ska till tandläkaren så känner jag mig verkligen liten, det är bara keps med propeller på huvudet och sandaler på fötterna som fattas..

Jag är alltid orolig när jag är själv, ungefär som att jag behöver en sidekick med mig hela tiden som nickar när jag gör något bra eller som skakar försiktigt på huvudet när jag gör något som är mindre bra.

Jag tror ibland att jag skulle vilja ha en sidekick som är en kopia av mig fast liten och når upp till mina knän ungefär, han finns alltid med mig, när jag blir arg så kan jag sparka och slå på mig, jag känner hur ont det gör så det får mig att tänka efter. När jag blir ledsen kan jag lyfta upp mig själv och trösta mig, jag kan hålla om mig och viska i örat att allt kommer att bli bra.. Jag kan alltid räkna med mig...

Eller skulle det bli galet, skulle jag isolera mig då och bara prata med mig själv? Skulle jag inte tröttna på mig själv då?..

Kanske vad vet jag, det är ju bara en fantasi...