Tiden läker inte alla sår....
Det har nu gått ca 5 år sedan min dotter mer eller mindre försvann från mitt liv.. Jag vaknade igen imorse efter att jag drömt om att vi var på semester tillsammans, jag hade dofterna från havet kvar i näsan, jag hade ljudet från hennes fnittrande kvar i öronen..
Hela dagen har jag befunnit mig i en gröt av sorg, längtan och ovisshet. Jag vet inte längre vad jag ska göra!
Varje dag i 5 år har jag försökt på olika sätt, jag har lika många personligheter som det finns dagar då hon inte varit här. Nu när jag pratar med henne på telefonen får jag oftast tunghäfta eftersom jag inte vet hur jag ska vara eller vad jag ska säga..Allt blir ju fel...
Allt jag sagt hitintills har blivit fel, idag är jag som en nervös tonåring när jag pratar med min egen dotter, om jag säger att jag längtar suckar hon, om jag frågar om hon inte ska komma hit vill hon inte prata längre..Det blir bara värre och värre..
Ingenstans finns det hjälp att få, det vanligaste jag får höra är att hon kommer att komma en dag. Klen tröst idag kan jag säga, tänk hur det skulle sett ut om det varit tvärtom, att hennes mamma befann sig i min situation!!
Det finns ingen tröst idag, sorgen ligger i magen som en tegelsten, det första jag tänker på när jag vaknar är henne, det sista jag tänker på innan jag somnar är henne.. Hoppas hon har det bra, hoppas hon vet hur mycket hon betyder för mig...
Jag vet att hon egentligen inte vill att det ska vara såhär, det är min tröst....
Jag älskar dig min lilla tös....Alltid, och du var jättefin i den där klänningen du hade på dig i min dröm..Hur kan det få bli såhär??
// Pappa J
Hela dagen har jag befunnit mig i en gröt av sorg, längtan och ovisshet. Jag vet inte längre vad jag ska göra!
Varje dag i 5 år har jag försökt på olika sätt, jag har lika många personligheter som det finns dagar då hon inte varit här. Nu när jag pratar med henne på telefonen får jag oftast tunghäfta eftersom jag inte vet hur jag ska vara eller vad jag ska säga..Allt blir ju fel...
Allt jag sagt hitintills har blivit fel, idag är jag som en nervös tonåring när jag pratar med min egen dotter, om jag säger att jag längtar suckar hon, om jag frågar om hon inte ska komma hit vill hon inte prata längre..Det blir bara värre och värre..
Ingenstans finns det hjälp att få, det vanligaste jag får höra är att hon kommer att komma en dag. Klen tröst idag kan jag säga, tänk hur det skulle sett ut om det varit tvärtom, att hennes mamma befann sig i min situation!!
Det finns ingen tröst idag, sorgen ligger i magen som en tegelsten, det första jag tänker på när jag vaknar är henne, det sista jag tänker på innan jag somnar är henne.. Hoppas hon har det bra, hoppas hon vet hur mycket hon betyder för mig...
Jag vet att hon egentligen inte vill att det ska vara såhär, det är min tröst....
Jag älskar dig min lilla tös....Alltid, och du var jättefin i den där klänningen du hade på dig i min dröm..Hur kan det få bli såhär??
// Pappa J
Kommentarer
Trackback
