jumo "idag, igår, imorgon"

Jag kom att tänka på det med syndabockar när jag läste en blogg tidigare idag.. (tack Håkan).. Håkans blogg väcker alltid tankar hos mig vilket jag tycker är bra, tankar för mig framåt..

Det är så lätt att leta efter syndabockar när det händer något, man vill som människa rikta sin ilska mot någon/något. Det är nästan aldrig rätt person man riktar sin ilska mot, man riktar den åt det hållet det är enklast... Jag tror att vi är såna som människor, vi ser oss omkring och väntar på signaler från andra innan vi bestämmer oss för vem vi ska hänga.

Ta det här med rasism tex.. Jag hör ofta hur människor mumlar ord som förbannade blattar och svartskallar osv... Varför gör de det? Är det inte så att det är Sveriges regering som sätter gränser för vad som är tillåtet och inte?
Om sverige från början bedrev en politik som innebar att man genast blev utvisad om man begick ett allvarligt brott, så behövde man ju aldrig fundera på vad som gäller.

Om vi från början hade regler som gällde för oss så skulle andra som kommer hit bli tvungna att ta de reglerna till sig, de skulle bli tvungna att interagera sig med det svenska tänket. Är det inte alltid så att det är de som bestämmer reglerna som ska hängas när det blir fel? Det blir galet om vi börjar jaga folkgrupper och försöker ställa dem till svars för något som uppenbarligen är ok..

Om du är liten och växer upp med en stypappa/styvmamma som är alkoholiserad, du ser en massa fylla och otrevligheter. Om och om igen släpper din förälder in fyllot. Är det då fyllots fel eller är det din förälders  fel?.. Jag tror att du tycker som jag, det är förälderns fel som tillåter detta...

Jag kommer aldrig att gå runt och tycka att en folkgrupp är bättre än någon annan, jag kan bara inte göra det. Låt oss bygga upp regler för vad som gäller istället, det är inte fel att ha regler, det blir tydligt och väldigt klart och det gynnar alla.
Som det ser ut nu så finns det inga regler och det skapar givetvis en känsla av otrygghet hos alla.. Enligt Freud så lever människan inom två begrepp, stabilitet och förändring. Om man inte har dessa i sin närhet så skapar det oro och anarki...

Var befinner vi oss i Sverige?

Mycket diskussioner nu.... :-)   // J

Har kommit att bli en del av mitt liv, från början ville jag blogga för att ha någonstans att "slänga" av mig bråte när det blev tungt. Jag ville sitta ner och skriva av mig det jag inte kunde säga högt.
Jag har upptäckt att mitt resonemang har ändrats under den tiden jag bloggat, det finns människor därute som läser min blogg och som ger mig uppskattande ord, kanske har det jag skriver betydelse för någon annan?

Jag har själv en liten "stig" jag följer när jag bloggar, alltså ett visst mönster och vissa bloggar jag läser. Samtliga bloggar jag läser ger mig något, men alla ger mig något på olika sätt. Det här är kanske ett nytt sätt eller en början till en socialisering där man inte ser den man pratar med och på det viset blir det ett samtal som är ständigt.

Det jag säger här och det andra säger här ger mig mycket just på grund av att det känns så ärligt och riktigt. Visst finns det många som säger att det är farligt med internet, visst finns det människor som säger att det jag skriver är dynga. Tack för att alla sorter finns för annars hade det inte varit alls lika kul och utmanande att skriva..

Vill bara berätta en lite historia om min väns fru! Jag hoppar alltså över fredagsfräckisen på grund av att jag fick ta del av en historia ur den riktiga världen och den slår alla fräckisar!

Fru Wesse skulle åka hem från jobbet, det var mörkt ute och till hennes förtvivlan så fungerade inte bilens belysning. Fru Wesse ringde sin make herr Wesse som på ett manligt och lugnande sätt försökte lugna ner henne och till slut fick henne att stanna bilen, det kan ju trots allt vara farligt att åka med en svart bil i mörkret och bilen kan ju stanna om batteriet är tomt.

Efter en stunds manligt lugn och lugnande stödinsatser per telefon från maken så lyckades han övertala henne att knäppa på en knapp som sitter i instrumentspanelen, den är liten och man ser en lampa på den, (lätt att känna igen)
Fru Wesse gjorde som maken sa och "vips" så tändes lamporna!! He said light and .............. :-)

Med  detta avslutar jag dagens inlägg och önskar er alla en trevlig helg!!

// J

Ps. Fru Wesse jag kunde inte låta bli!! :-)

Visst borde det finnas en omtanke utan att vi behövde ta fram den för att andra skulle känna av den, kan det vara så att omtanken finns där men de som finns intill är så vana vid den att de inte märker av den.. Jag tror att vi oftast lägger ner den största energin på att förändra vår omgivning, vi retar oss på våra nära och kära med tankar som  -fan vad hon/han gnäller, eller jag tänker inte säga att jag är orolig eller att jag saknar.

Ungefär som att det skulle vara farligt att säge de orden till vissa i sin närhet, som att man skulle tappa sin stolthet genom att visa vad man egentligen tänker och känner. Säger vi att vi älskar våra föräldrar till dem? Säger vi det till våra barn?


När våra barn är små är det så självklart att vi säger det till dom, de är små och söta och luktar så gott. Alla vet hur härligt en bebis luktar! När barnen blir större tappar vi liksom av det där, det blir svårare att säga -jag älskar dig på grund av att de är så stora, det finns en sorts känsla av pinsamhet inblandad, man vill inte att barnen ska känna sig dumma för de gör det när vi säger det till dom,


Vi kanske undviker att säga det av denna enkla anledning, de är ju stora nu! När min son säger till mig att han älskar mig så smälter jag, han är 16 år, jag blir lika varm och glad varje gång. Min mamma är 68 år gammal, tror någon att hon är för gammal att få höra orden -jag älskar dig?


Jag tror inte det, jag tror inte att man någonsin blir för gammal för kärlek. Säg det ofta, säg det till dem som ni älskar, sluta aldrig med det. Om ni aldrig börjat med det så gör det nu!!


Det enda som hindrar oss från att älska och säga att vi älskar är vi själva, det är våra egna tankar och föreställningar som står i vägen.. Jag har alltid förstått att min mamma betyder mycket för mig, men vet ni vad som är så hemskt?
Jag tror inte att hon vet det, jag har inte sagt det för att det känns pinsamt......

Det finns ett japanskt ordspråk som jag fick höra igår av en kurskamrat, jag tycker det passar bra här för det får åtminstone mig att se skillnaden mellan att våga säga vad man känner kontra att man tror att de andra vet vad man känner.

" Tell me and i forget, involve me and i'll understand"


Kärlek..........// J